Jag var en ok sångare. Hälften av gångerna jag sjöng kändes det bra och hälften kändes det ostadigt och att jag fick leta mig fram till min röst. Så här höll jag på och låtsades att allt var bra. En sångpedagog jag hade när jag var 20 sa att jag sjöng slarvigt och inte sjöng rent, men kunde inte ge mig verktyget att rätta till det. En dag efter en ensemblelektion bad läraren mig att komma till hans kontor. Det visade sig bli ett jobbigt möte. Han sa att han ångrade att han tog in mig på utbildningen för att jag utvecklades inte snabbt nog som de andra. Han sa att jag kom in på reservplats och att han hellre haft den andra eleven. Snacka om pedagogik på hög nivå!

Mitt musikaliska självförtroende var nu på botten. Skulle jag lägga mikrofonen på hyllan och ge upp? Eller skulle jag hitta en ny väg?

Jag frågade mig själv vart de bästa sångarna kom ifrån. Jag kom fram till USA, så jag började ta lektioner för de främsta sånglärarna jag kunde hitta. Jag lärde känna Brett Manning, röstcoach åt Taylor Swift. Jag undersökte vad Seth Riggs höll på med, som varit röstcoach åt Stevie Wonder i 30 år och coachade Michael Jackson. Jag träffade andra amerikanska coacher under denna tid såsom Eric Arceneaux, John Scott, Ken Tamplin och de lärde mig ett helt nytt sätt att se på rösten. Det visade sig att här pratade man om helt andra saker än i Sverige, och lärde ut sång på ett helt annat sätt. På 6 månader utvecklades jag snabbare än under 6 år av lektioner i Sverige, och jag började få ett nytt självförtroende i sången. Jag visste hur jag på 2 minuter skulle förbereda mig för att låta som bäst. 

Jag började ge tips till vänner som var sångare och de blev förvånade hur lätt det blev att sjunga.

Jag har nu hört så många historier från frustrerade sångare som tror att de inte har nog talang eller att de helt inte räcker till. De har fått höra att de ska pressa för att komma högre. Att “brösta tonen” för att komma upp på höjden. Det som händer då är att de bankar huvudet mot en stenvägg. De blir utslitna och får knutor på stämbanden eller andra röstproblem inte ens läkare eller logopeder förstår sig på.

Men jag hävdar att det inte är de det är fel på. De får helt enkelt fel information. Sånglärare som lär ut att “brösta tonen” på höjden, eller att pressa upp bröstklang för att nå högre toner vet inte själva hur de ska göra.

Därför är det inte sångarens fel att han får kämpa. Eller med ångest frågar sig innan en show om det här är en bra sångdag eller en dålig sångdag. Kommer jag låta bra idag, eller kommer jag få kämpa?

Varje dag ska vara en bra sångdag och varje sångare ska ha möjligheten att bli världsklass!