95 procent av alla sångare är “yellers”. De sjunger starkt och är stolta över att så mycket ljud kan komma från dem. Jag har också varit en av dem och jag vet hur tröttande för rösten det är. Efter ett rep eller ett gig är man helt slut och dagen efter vaknar man upp med whiskeyröst. Det går att hålla på så här några år men rösten håller inte hur länge som helst.

Efter 6-7 år efter att ha använt rösten då här kommer sångare till mig och frågar varför de har börjat låta raspigt, och inte längre kan kontrollera sin röst på samma sätt. De har panik för att de har så många spelningar inbokade men de märker att rösten inte pallar med. Drömmen om att vara artist har nu blivit en ständig press att leverera något som sångaren känner de inte klarar av.

De går upp kallsvettiga på scenen utan att säkert veta hur det kommer låta. Är det här en bra eller en dålig röstdag? Kommer jag sätta de där tonerna idag? Ska jag be bandet sänka tonarten? Ska vi skippa den där höga låten idag? De är i fullständig inre panik och publiken känner också av att något är fel. Det kan till och med kännas som att sångaren sjunger med någon annans röst för den lyder dig inte riktigt och det tar tid innan de hittar in i ett någorlunda bra sound. 

De andra 5 procenten av sångare har något speciellt. De är en handfull sångare som har de där lilla extra, som har full kontroll på sin röst och kan sjunga i timmar utan att bli slitna. Ljudtekniker älskar dem för det låter redan så bra om dem så de inte behöver göra något med ljudet. Publiken älskar dem för deras självförtroende. Deras sångvänner runt omkring dem älskar dem för när de härmar deras sound så blir det också lättare för dem att sjunga. 

De springer inte då vid sidan av sin vilda vita häst (rösten). De sitter på dess rygg och har kommandot. De arbetar i full symbios och de, inte hästen är ledaren. 

Alla kan lära sig detta. Det är ingen rocket science. Snarare gör de flesta sångpedagoger det mycket mer komplicerat än nödvändigt.